Vardagen på Hven

Vardagen på Hven

365 dagar om året.

Forten

Ön närmst KrigetPosted by Eva Pettersson Mon, June 05, 2017 15:49:22

Till de försvarsansträngningar som gjordes i Sverige inför andra världskriget hör den så kallade Per Albin-linjen. Den består av en serie strandbunkrar varifrån en tänkt angripare från havet skulle beskjutas. Bunkrarna kan ännu i dag ses om man vandrar längs skånska kusten. Värnen var Sveriges motsvarighet till den berömda

I juni 1939, ett par månader innan kriget startade, begärde försvarsmakten de första statliga medlen till att bygga värn i Skåne och på Gotland. Man utgick ifrån sceneriet att tyskarna skulle angripa söderifrån, varför de första värnen byggdes vid den skånska sydkusten med början i juli. När kriget bröt ut var redan 260 värn färdigbyggda. Sedan begärdes ytterligare ett antal miljoner till projektet. När tyskarna invaderat Danmark och Norge i april 1940 inriktade man sig först och främst på Öresundskusten. Men det upprättades också värn på andra håll, bland annat i Blekinge.

Betongbunkrarna byggdes av drygt tretusen arbetare som jobbade hårt och under vintertid i sträng kyla. I juni 1940 var arbetstakten så uppdriven att hela 16 värn byggdes per dag. Man bör betänka att man vid denna tid hade helt andra arbetsredskap än nu; man fick jobba för hand, med skottkärror och hästskjutsar. Det var inte ovanligt att arbetsdagen startade klockan fyra på morgonen och slutade tio på kvällen.

Värnens utformning skiljer sig åt. De anpassades för olika slags bestyckning och efter hur terrängen såg ut. Ibland står de helt fria, men de sprängdes också in i klippor eller bäddades in i sanddyner. Den vanligaste typen är kulsprutevärnen, men det finns också värn som skylle hysa kanoner. En genomgående tanke var att de inte skulle ligga längre ifrån varandra än att vapnen från ett fort kunde bestryka den oskyddade framsidan av ett annat.

När värnen var färdigbyggda gömdes de av ris- och avfallshögar, med kamouflagefärg eller så att de kunde tas för hus eller fiskebodar. Hållbarheten kunde man inte klaga på: de skulle som regel hålla för 15 centimeters fartygsartilleri och 50 kilos flygbomber. Vid Öresund var de betydligt mer hållfasta.

Forten ser fortfarande imponerande ut – men systemet hade många svagheter. För det första var värnen mycket sårbara från landsidan. För det andra skulle de vid ett angrepp bemannas enligt mobiliseringsprincipen vilket var en fördröjningsfaktor. Det manskap som vid mobilisering skulle försvara värnen var medelålders landstormare med ”karolinerhattar”. De hade inte hållit i ett skjutvapen sedan värnplikten, kanske tjugo år tidigare. Det var verkligen ingen särskilt kompetent personal.

Inte nog med detta. Ett vapen som snabbt visade sig kullkasta hela tanken med Per Albin-linjen var den tyska arméns allt effektivare eldkastare (särskilt Flammenwerfer 41 med strålpatron). Om man skjutit med dessa handvapen mot värnens öppningar skulle konsekvenserna för besättningarna – maximalt femton man – blivit förfärliga.

Alltså övergavs den ursprungliga tanken med dessa mödosamt uppförda befästningar. I fortsättningen skulle de begagnas som skyddsrum och striden skulle ske utanför, i cementkulvertar som ingalunda heller gav fullgott skydd

Utdrag från http://www.popularhistoria.se/artiklar/per-albin-linjen/

___________________________________________

Från boken ”Vardagshistoria” Hven i ord och bild

Där kom en pluton från Signalregementet och deras huvudsakliga uppgift var att dra ledningar och installera telefoner i forten som byggdes runt Hvens kust 1940. Man kallade dom Värn, Duvslag och Svalebo.

Redan när de kom till Hven fanns en mycket bra radiostation på Torsgården.

Den hade en bra räckvidd och det var yrkestelegrafister som hade en god språkkunnighet som arbetade där. Allt för att försöka knäcka främmande lands koder.

Denna pluton installerade sig på Uranienborgsskolan. En morgon när skolvaktmästaren Alfred Olausson kom till sitt arbete så stod där en kokvagn uppställd där Tycho Brahe statyn står i dag. Dom hälsade på Alfred och bjöd på en kopp kaffe.

De hade lastbilar att köra runt med. Det blev ju helt nytt med bilar på ön. På vägarna tog man annars sig fram med häst och vagn eller gående. Vägarna var inte gjorda för dessa tunga bilar, det blev förfärligt kladdigt vissa delar av året.

Killarna som låg på Uranienborsområdet, Turistgården och Annexet brukade gå till Vingestig på sommarhalvåret och bada. Fredrik Åkerberg blev tillsagd att beställa hem badbyxor för det fanns ju inte med i den militära klädslen. Det blev klagomål för alla nakna karlar som var vid stränderna. Så hos Fredrik kunde de köpa badbyxor för en rimlig peng.


I dag utgör Forten ett bra strandskydd, de är plomberade och en del är sålda till privatpersoner.



  • Comments(0)//blog.hveniordochbild.se/#post585