Vardagen på Hven

Vardagen på Hven

365 dagar om året.

Min "årsredovisning"

DagshändelsePosted by Eva Pettersson Mon, January 04, 2016 22:04:05

Det är sista dagen på året och de ger chans för en titt i backspegeln. Det sägs i och för sig att man ska se framåt och ta en dag i taget. Ja det kan vara så... Men för att jag ska må bra så vill jag gärna fundera över livet och dess vändningar. Hur förändrar ett år mig? Vilka tankar förändras? Hur förändras min syn på saker och ting? De yttre förändringarna runt mig, min familj, ön jag bor på Sverige och världen? Jag är en "flygskit" på vår jord, precis som du...

Alla dessa miljoner "flugskitar" som ska samsas och ha det gott tillsammans, glömmer det ibland. Vissa vill vara en större flugskit än andra, stor-skit som tror sig mer världa och tror sig ha större makt och bestämmande rätt än andra. Det gäller både länder, städer, och folk runt om en.

Men jag satsar inte på att bli en stor flugskit.

Folk tycker nog jag är ganska tråkig, jag trivs så bra hemma med mina nära och kära runt mig, mina fyra barn och min man och övriga nära och kära. Jag känner mig ibland ganska ensam om att tycka det bästa som kan hända en helg, är att inte ha något planerat utan bara njuta av dagen som den kommer. Umgås med familjen, promenera, greja med mina foto, det är en toppen helg för mig.

Jag accepterar att jag kanske upplevs som tradig och enkelspårig, men ett kan jag lova att enkelspårigt har aldrig mitt liv varit... Även om jag önskat det många gånger.

Tyvärr har alldeles för många lämnat jordelivet för tidigt. Min pappa och mamma var inte så gamla när de dog, sörjda och saknade, tänk så förnuftiga föräldrar jag har fått förmånen att växa upp med. Så många kloka råd och tankar jag fått med mig! Jag hoppas mina barn kommer känna att jag funnits där för dem och gjort så mycket jag kunnat. Alla har ett val och att inte välja är också ett val. Jag är ingen perfekt mamma, om jag ska säga det själv så är jag kanska opedagogisk på min fritid, då är jag mamma, med alla känslor, toppar och dalar.

På mitt arbete som förskollärare är min roll högst pedagogisk och jag trivs utmärkt med den rollen , där. Ingen är fullkomlig och fullärd, att utforska livet med barnen är fantastiskt. Det gäller både på jobb och med mina egna barn. Känns varmt i hjärtat när barnen på förskolan säger, tur du är här, du är så bra på att uppfinna med oss. Just orden "med oss" är de som värmer mest. Jag vill att barnen ska få påverka, uppfinna, vara delaktiga, glädje, busigt och utvecklas tillsammans. Jag är gärna den pedagogiska ledaren, men de ska utgå från barnens intressen

Vad har detta året lärt mig? Ta inte livet föregivet! Två av mina barn har varit väldigt nära döden under året. På mycket olika sätt men med samma fruktansvärda oro och sorg för mig. Då inser jag vad annat är viktigare för mig i livet? Inget!!! "Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger". De ordspråket har funnits i mitt huvud många många många gånger under året.

Jag vet att vissa saker kan jag inte påverka och de gör mig förtvivlad och sorgsen, men även stark i min tro att det finns hopp och nya vägar. Jag tänker jag måste ha mod att förändra det jag kan men samtidigt inse att vissa saker ligger utanför min möjlighet att förändra. Jag måste låta var och en göra egna val i livet, det är inte säkert jag tycker de är kloka val, men jag kan inte bestämma över andra. Jag försöker finnas som en stötta, jag vet att jag inte alltid tagit kloka beslut. Det finns många saker jag ångrat, många saker där jag skulle lyssnat på mina föräldrar, många saker som påverkat mina nära på ett icke positivt sätt... Men jag är bara människa. En människa som gärna gjort rätt, alltid, men inte lyckas. Alltså högst mänsklig.

Jag engagerar mig i de jag gör och ibland för mycket för mitt eget välmående. Jag vill utvecklas, på jobb, med mitt kunnande om foto, fotograferandet mm. Under året har jag startat instagramkonto @evahven, de gjorde att jag fått äran att sköta Landskrona Stads instagramkonto under vecka 50. Där försökte jag visa på hur Vi som bor på Hven 365 dagar om året lever vårt liv. Det var första försöket och jag skulle gärna göra om det, vid en annan årstid, ett annat år. Hven är ju olika efter årstid, både i naturen och folkmängden. Men det är just detta som gör att jag trivs så fantastiskt bra här.

Jag fick frågan om jag ville skriva i min "Idol-tidning" Folk och bygd. Jag visste inte vad jag skulle skriva men fick rådet att skriva om min uppväxt på Hven. Det blev en spännande resa, med fotoalbumet framme och datorn igång. Jag är tacksam för hjälpen jag fick av redaktionen med stavfel mm. Det kommer kanske fler inslag från mig efterhand.

Min mista son började F-klassen och min dotter Gymnasiet, det är stora omställningar. Roligt att se och följa deras vägar och hjälpa dem där jag har möjligheten. Min äldsta son fick en fruktansvärd första del av året med sjukdom och flera operationer. Mellan sonen tog dåliga beslut som resulterade i härligt klokt beslut. Minstingen kom på att det var roligt att vara med i "spring-tävlingar" och starta i 3 olika lopp och kom 4 i alla. Hans kommentar var, jag ville inte springa först, då hittar jag kanske inte. Min dotter gick ut grundskolan med bra betyg och var med på flera olika golftävlingar, hon stod upp för rättvisa och ordning och blev framröstad av sina medspelare i golfklubben som bästa kompis.

Golf har varit en stor del av detta året, jag spelade tom en familjetävling. Det var kul! Det är ca 7 år sedan jag sluta spela, men de blir kanske igen. Mina två yngsta har spelat en del tävlingar runt om i Skåne under säsongen, det är så mysigt att följa med och stötta i med och motgång.

Flera i bland mina närmsta har och är riktigt sjuka, jag är så tacksam för varje dag jag mår bra, jag önskar att alla mina nära och kära också ska må bra och de känns jobbigt när det inte blir så. Jag har ständigt en oro över vad som komma skall, även om jag försöker ta tiden som den kommer. Invand oro är inte enkel att styra över! Medberoende är ett ord jag inte gillar, för jag ser mig inte som beroende mer som invanda beteenden. Men jag hittar inget annat bra ord för detta. Jag har de senaste 25 åren haft någon form av missbrukare runt mig och de sätter spår i tilliten till människor, hur jag vågar planera och hur jag väljer att leva mitt liv, på gott och ont. Numera är de runt mig en bra bit på väg, men då blir mina invanda mönster helt ologiska, även för mig själv...

Jag har en fantastisk man som står ut med mig, när jag är stressad pratar jag fel, när jag är engagerad i ett projekt pratar jag ganska enkelspårigt om de, när de är orättvis mot folk i min närhet tar jag väldigt illa vid mig jag vill hjälpa till, jag oroar mig för mina fyra barn på olika sätt i olika perioder i deras liv.... Allt detta stöttar han mig och finns där för mig. Jag hoppas han förstår hur mycket jag uppskattar detta och jag hoppas jag finns där på samma sätt för honom.

Det finns dagar på året skulle jag vela dra täcket över huvudet och slippa gå upp, men mitt driv att finnas där för mina ungar och min man gör att jag går upp varje morgon och sprallar på. På mitt jobb får vi ny chef och nya rutiner, sen beslutet är tagit, så får jag göra det bästa av den nya situationen, spännande.

Men ibland är jag rädd att tiden hinner ifatt mig och jag får en order av livet själv, att dra ner på engagemanget och inse att jag inte kan ändra på de personer/situationer som inte vill ändra på sig. Hjärnan förstår det men inte hjärtat.

Jag ser fram mot ett nytt år, nya möjligheter och ny klokskap. Jag ska försöka leva efter de jag vet med hjärnan. Jag älskar mina ungar och gör allt för dem, ibland för mycket kanske, för både deras och mitt välmående. Jag älskar min man och han är min trygghet. Vi ska göra färdigt vårt nya hus och rensa ut i vårt gamla. Sen ska de gamla huset säljas och vårt liv ska kretsa runt vårt nya hem, ett hem räcker. Nu har vi haft 2-4 hus i vår ägo under de åren vi varit tillsammans, så det ska bli skönt.

Ja det där med att ta dagen som den kommer känns bra men jag tycker det är viktigare att dela den med min familj, som jag älskar ❤️






  • Comments(0)//blog.hveniordochbild.se/#post573