Vardagen på Hven

Vardagen på Hven

365 dagar om året.

Forten

Ön närmst KrigetPosted by Eva Pettersson Mon, June 05, 2017 15:49:22

Till de försvarsansträngningar som gjordes i Sverige inför andra världskriget hör den så kallade Per Albin-linjen. Den består av en serie strandbunkrar varifrån en tänkt angripare från havet skulle beskjutas. Bunkrarna kan ännu i dag ses om man vandrar längs skånska kusten. Värnen var Sveriges motsvarighet till den berömda

I juni 1939, ett par månader innan kriget startade, begärde försvarsmakten de första statliga medlen till att bygga värn i Skåne och på Gotland. Man utgick ifrån sceneriet att tyskarna skulle angripa söderifrån, varför de första värnen byggdes vid den skånska sydkusten med början i juli. När kriget bröt ut var redan 260 värn färdigbyggda. Sedan begärdes ytterligare ett antal miljoner till projektet. När tyskarna invaderat Danmark och Norge i april 1940 inriktade man sig först och främst på Öresundskusten. Men det upprättades också värn på andra håll, bland annat i Blekinge.

Betongbunkrarna byggdes av drygt tretusen arbetare som jobbade hårt och under vintertid i sträng kyla. I juni 1940 var arbetstakten så uppdriven att hela 16 värn byggdes per dag. Man bör betänka att man vid denna tid hade helt andra arbetsredskap än nu; man fick jobba för hand, med skottkärror och hästskjutsar. Det var inte ovanligt att arbetsdagen startade klockan fyra på morgonen och slutade tio på kvällen.

Värnens utformning skiljer sig åt. De anpassades för olika slags bestyckning och efter hur terrängen såg ut. Ibland står de helt fria, men de sprängdes också in i klippor eller bäddades in i sanddyner. Den vanligaste typen är kulsprutevärnen, men det finns också värn som skylle hysa kanoner. En genomgående tanke var att de inte skulle ligga längre ifrån varandra än att vapnen från ett fort kunde bestryka den oskyddade framsidan av ett annat.

När värnen var färdigbyggda gömdes de av ris- och avfallshögar, med kamouflagefärg eller så att de kunde tas för hus eller fiskebodar. Hållbarheten kunde man inte klaga på: de skulle som regel hålla för 15 centimeters fartygsartilleri och 50 kilos flygbomber. Vid Öresund var de betydligt mer hållfasta.

Forten ser fortfarande imponerande ut – men systemet hade många svagheter. För det första var värnen mycket sårbara från landsidan. För det andra skulle de vid ett angrepp bemannas enligt mobiliseringsprincipen vilket var en fördröjningsfaktor. Det manskap som vid mobilisering skulle försvara värnen var medelålders landstormare med ”karolinerhattar”. De hade inte hållit i ett skjutvapen sedan värnplikten, kanske tjugo år tidigare. Det var verkligen ingen särskilt kompetent personal.

Inte nog med detta. Ett vapen som snabbt visade sig kullkasta hela tanken med Per Albin-linjen var den tyska arméns allt effektivare eldkastare (särskilt Flammenwerfer 41 med strålpatron). Om man skjutit med dessa handvapen mot värnens öppningar skulle konsekvenserna för besättningarna – maximalt femton man – blivit förfärliga.

Alltså övergavs den ursprungliga tanken med dessa mödosamt uppförda befästningar. I fortsättningen skulle de begagnas som skyddsrum och striden skulle ske utanför, i cementkulvertar som ingalunda heller gav fullgott skydd

Utdrag från http://www.popularhistoria.se/artiklar/per-albin-linjen/

___________________________________________

Från boken ”Vardagshistoria” Hven i ord och bild

Där kom en pluton från Signalregementet och deras huvudsakliga uppgift var att dra ledningar och installera telefoner i forten som byggdes runt Hvens kust 1940. Man kallade dom Värn, Duvslag och Svalebo.

Redan när de kom till Hven fanns en mycket bra radiostation på Torsgården.

Den hade en bra räckvidd och det var yrkestelegrafister som hade en god språkkunnighet som arbetade där. Allt för att försöka knäcka främmande lands koder.

Denna pluton installerade sig på Uranienborgsskolan. En morgon när skolvaktmästaren Alfred Olausson kom till sitt arbete så stod där en kokvagn uppställd där Tycho Brahe statyn står i dag. Dom hälsade på Alfred och bjöd på en kopp kaffe.

De hade lastbilar att köra runt med. Det blev ju helt nytt med bilar på ön. På vägarna tog man annars sig fram med häst och vagn eller gående. Vägarna var inte gjorda för dessa tunga bilar, det blev förfärligt kladdigt vissa delar av året.

Killarna som låg på Uranienborsområdet, Turistgården och Annexet brukade gå till Vingestig på sommarhalvåret och bada. Fredrik Åkerberg blev tillsagd att beställa hem badbyxor för det fanns ju inte med i den militära klädslen. Det blev klagomål för alla nakna karlar som var vid stränderna. Så hos Fredrik kunde de köpa badbyxor för en rimlig peng.


I dag utgör Forten ett bra strandskydd, de är plomberade och en del är sålda till privatpersoner.



  • Comments(0)//blog.hveniordochbild.se/#post585

Då gränsen till kriget låg på Hven

Ön närmst KrigetPosted by Eva Pettersson Fri, November 14, 2014 08:03:50
Mitt emellan krig och fred har Hven legat. De första åren var ön helt isolerad. Militär ockuperade alla platser, där förut svenska och danska sommargäster trängts. Taggtråd spändes runt stränderna, och bunkrar byggdes i de vackra Backafallen. Trafiken till fastlandet inskränktes till ett minimum. Postförbindelserna försämrades. Endast två dagar i veckan kunde Hvenborna fara till Landskrona och åter.

Över ön sände de kraftiga strålkastarna sitt sken, då Köpenhamn bombades. Bränderna där inne på danska sidan såg man från första parkett. De tyska krigsskeppen gick tätt in till Kyrkbacken. Men svensk marin låg redo att ingripa om nosandet blev för närgånget. Vid ett tillfälle 1942 kom en beskjuten tysk motortorpedbåt in till Hvens kust och fick lappa ihop sina skador under den korta frist, som neutralitetslagarna tillät.

Minbälten omgav ön, och när något fartyg förolyckades i dem, flöt liken efter de omkomna i land. Flera döda som ej kunnat identifieras – troligen tyska soldater – ha begravts på Sankt ibbs kyrkogård.

Hösten 1943 kom flyktingströmmen. Här gick huvudleden. De flesta danskar som räddade sig över till den fredliga sundssidan mellanlandade på Hven.

Det var en tid då varje natt hundratals jagade människor komma flyende. Somliga hade tagit sig över i bräckliga tingestar som knappast förtjäna benämningen båtar. I en sådan kom tex en dansk professor, som under hela färden över sundet fått sitta och ösa med sin hatt, för att hindra den läckande farkosten från att sjunka.

Fru Gerda Alm, Kungsgården, som var med och tog emot flyktingströmmen, berättar för oss om hur Hvenborna måste upp mitt i natten för att bistå de anländande. Många danskar givit sig av i största hast, knappast ens klädda. Barnen togs om hand och fick mjölk och välling. Värst var de med de små, som föräldrarna tvingat äta sömnmedel, för att deras skrik inte skulle höras och förråda flykten.

Många scener utspelades, kvinnor föll om halsen på de svenska soldaterna som hjälpte den iland och kysste dem. En äldre dam ställde sig vid gamla kyrkan och delade ut hundralappar åt vem som ville ha, i glädjen över att vara räddad.

Flyktingarnas båtar samlades i Kyrkbackenshamn, och här har de legat en hel liten flotta av dylika farkoster, ända tills helt nyligen, då de hämtades hem till Danmark igen.

Vid den gamla kyrkan byggdes fula försvarsanordningar, som fördärvade den vackra landskapsbilden. Det är svårt att få bort dessa fästen nu. Då biskopen för en tid sedan besökte ön, diskuterades möjligheten av att göra om en bunker till bårhus, men förslaget föll.

Strax öster om det lilla templet anlade också danska frihetskämpar sin radiosändare station.

Taggtråd och militära mål finns det gott om här vid Hvens vackraste Backafall. Än står anslagstavlan om fotograferingsförbud kvar, men man behöver inte taga hänsyn till den. Kameran får riktas mot hamnen. Därutanför gå nu minsvepaningsbåtarna och göra sin tjänst. På östra sidan av ön är minfisket redan klart.

Hven avrustas också, och soldaterna har försvunnit. Sommargästerna som nu sedan förbindelserna något förbättras börjar översvämma ön, ger den åter en fredlig prägel. Soliga söndagar äro stora turistdagar, då tvingas ”Ran” och ”Ven” göra dubbla turer. Men ännu saknas de danska seglarna, de många glada Köpenhamnarna som for över på weekendbesök.

Hvens egen befolkning fredsplanerar. Sjöfarten har åter börjat komma igång. Arbetsprojekt lägges fram vid de kommunala sammanträdena. Man diskuterar firandet av det stora jubileet på ön nästa år 400-årsminnet av Tycho Brahes födelse och hoppas till dess få resa den ståtliga Ivar Johanson-statyn, som med hänsyn till fientlig beskjutning och bombning legat förvarad på en gård på Stockholms söder.

Men det är inga ovälkomna bombare som mullrar fram över Hven numera.

Spitfires från Kastrup äro dagliga gäster. De stryka lågt över hustaken och hälsa med glatt igenkännande

Detta är ett tidningsklipp, jag vet inte från vilken tidning det framgår inte. Men det är från hösten 1945 när kriget precis tagit slut och återhämtningen efter de vanliga livet börjar ta plats.

  • Comments(0)//blog.hveniordochbild.se/#post501

Mappen bilder/ Kulturarvsdagen

Ön närmst KrigetPosted by Eva Pettersson Sat, September 13, 2014 20:28:18

Ni har väl inte missat mappen med bilder? Här på Hemsidan finns en flik som heter bilder och där är bilder som är i lite större storlek.

I dag finns en ny mapp " I krigets spår..."

I morgon är det Kulturarvsdagen och på Nämndemansgården uppmärksammas Ön närmst kriget.




  • Comments(0)//blog.hveniordochbild.se/#post479

Andra världskriget

Ön närmst KrigetPosted by Eva Billberg Sun, January 27, 2013 13:44:58

Under andra världskriget kom många flyktingar till Ön.

I kyrkbacken kunde de ligga allehanda farkoster som människor flytt hit i. Alla togs om hand, ibland hemma hos någon privat person.

På Turistgården samlades flyktingarna och fick mat och där skrev man upp deras uppgifter.

Många hade varit med om hemska överfarter i småbåtar eller gömda i lastrummet på någon båt. Barnen som kom hade många gåner fått något lugnande eller sövande för att vara tysta och stilla för att inte bli upptäckta.

Sen skeppades de över till Citadellet i Landskrona.

  • Comments(0)//blog.hveniordochbild.se/#post191